Har just tittat på sista avsnittet av Husdrömmar och konstaterar nöjt att “det var en himla tur att det inte var jag”.
Jösses Amalia! Hur förblindade av kärlek var de för att ta sig an ett sådant projekt?
Har just tittat på sista avsnittet av Husdrömmar och konstaterar nöjt att “det var en himla tur att det inte var jag”.
Jösses Amalia! Hur förblindade av kärlek var de för att ta sig an ett sådant projekt?
Ibland har jag svårt att sluta i tid när jag pillar med redigerar-apparna. Se här till exempel:
Iofs tycker jag att den sista bilden är ganska cool, men det är inte längre ett fotografi. Eller? Det var HDR (High Dynamic Range) jag lekte med idag.
Hm, andra saker är så lätta att sluta med i tid. Som att städa till exempel! Jag har aldrig överstädat någon gång.
En av mina favorit-taggar på Instagram är “Lovely dead crap”. Motivet är uttjatat, jag vet, men jag tycker ändå om. Och vi kommer alla att sluta som ett sådant; lovely dead crap.
Jag kommer att fortsätta bombardera med fröställningar och skrumpna nypon, det är bara att gilla läget.
Men, höstlöv… där går gränsen.

Igår gick jag loss på djurmotiv och lyckades få till en ganska bra closeup. På en knorr. Som satt på en gris.
Nöjd.
Inte bara med skärpan utan också över att jag valde closeup på en gris-rumpa! HA! Närbilder på blomblad och bebishänder kan gå och gömma sig. Jag går all in för att få till en bra bild.
Ett litet problem jag har är att jag behöver mina läsglasögon när jag fotograferar. Och de har jag ibland inte med mig, och ibland orkar jag inte plocka fram dem. Suck. Jag har typ inte en aaning (himlar med ögonen) om jag får skärpa i bilderna. Jag fotar på känsla liksom. Proffsigt, liksom.
