Synd att skärpan hamnade längst ner till vänster och inte på glaskulorna. Oh well.

Det har varit en dämpad dag idag på grund av gårdagens fruktansvärda händelse på Drottninggatan i Stockholm. Jag har följt nyhetssändningar och scannat sociala medier. Det är intressant att se hur olika vi människor reagerar – både på det inträffade och på hur andra reagerar. Får man till exempel skratta, eller lägga ut kattbilder, en dag som denna?

Min reaktion och första tanke i morse var “Fan, vi kan ju dö när som helst.”  

(Ingen nyhet direkt, men ibland blir det väldigt påtagligt.)

För att hålla mina tankarna i styr började jag rensa. ALLT SKIT SKA BORT! Kasse efter kasse fyllde jag med kläder, skor och böcker. Redo för tippen. Arg musik i lurarna. Fan vilken galen värld vi lever i.

Då ringer min mamma, 76 år. Märkbart upprörd.  

Mamma:  Vet du vad! JAG HAR SLAGITS MED EN TJÄDERTUPP!!

Jag: eeh…?!

Mamma: Ja, han anföll mig alldeles nyss! Här på vägen, när jag skulle fotografera honom! Helt plötsligt flaxade den på mig och vi rullade ner i diket. Jag försökte sparka bort den, men det hjälpte inte. Han bet mig i handen!

Jag: men.. men..

Mamma: Till slut fick jag in ett strypgrepp på den! Då kunde jag hålla honom ifrån mig när jag kröp upp ur diket och hopppade på cykeln igen. Han tappade lite fjädrar och såg ganska så spak ut när jag trampade iväg. 

Va?! Min 76-åriga mamma i vilt slagsmål med en tjädertupp. I ett dike.  I Hälsingland. Helt hysteriskt!  Och som vi har skrattat! Förlösande. Den arga Ullis byttes ut mot den fnittriga. Livet är ju liksom här och nu och det är både skrämmande och roligt. 

Så! Nu har jag både skrivit av mig, varit på tippen, tittat på nyheter, gråtit och skrattat så jag nästan har kissat på mig.

I call it a day.