Snow!

I’m happy as I child when I’m out in the first snow!

Tall i motljus, inte långt ifrån skogsbrandsområget i Tyresta.

Jag tycker det är svårare att fotografera i solsken, gråvädret passar mig bättre. Men vad gör väl det – det är ju snö ute! Jag blir alltid lika löjligt glad när snön kommer, jag vet inte vad det beror på. Knarret under skorna kanske?

Marshland

Tyresta National Park.

Utrustning alltså. Första gången jag vandrade i Tyresta var jag nonchalant vad gäller utrustning och vägval. Jag tänkte “10 km fixar jag lätt, no vattenflaska required!”.

Efter 12 km började jag dock bli trött och förhoppningen om att få se bilen ökade för varje steg jag tog. Men ingen bil fanns att finna. I stället för en rundslinga på 10 km hade jag hoppat på en led som bara tog mig längre och längre bort. Fint, men väldigt ogenomtänkt.

Jag hade noll vätska, ingen mat och idiotiska kläder för regn och halt underlag. “No vattenflaska required?”

Yeah, right.

Tur att det fanns övermogna, vattninga blåbär att plocka för vätskebristen blev jobbig. Om bären inte hade funnits hade jag blivit tvungen att stoppa första bästa Haglöfsvandrare för att be om hjälp – och den förnedringen hade varit total. Jag är ju typ född i ett tält på O-Ringens campingplats! Jag kom ut med en karta i handen och ett trangiakök under armen. Det är sant!

Men jag fattar varför just jag inte blev en orienterare i min familj. Någon måste vara materialare också.

Men det stämmer ju inte heller…