Skogsfunderingar

I år har min favoritskog (nästan favorit iaf) kännts annorlunda. Jag har inte kunnat sätta fingret på vad det varit, men något har kännts konstigt. Har jag typ tröttnat på skogspromenader?

Men så igår, när jag gick där och funderade, kom jag på vad det var: ljuset är annorlunda jämfört med tidigare år. Förut har det varit en mörk slinga att gå – i år är den ljus och solig. Same same – but very different.

Skumt.

Då kollade jag upp mot trädtopparna och upptäckte följande:

Nästan varenda gran är död eller på väg att dö. Gråa, slokiga och mer eller mindre barrlösa.

Jag antar att det här är barkborrens (Scolytinae) verk.

Eller har ni andra förslag?

Så snabbt det kan gå!

Can you hear it?

This old tree is listening to something. I wonder what.

Årets sista dag spenderades i Tyresta Nationalpark, denna gång Entré Tyresta By. Skapligt lätt vandring efter Bylsjöslingan som bitvis har ojämnt underlag med rötter och stenar, så bra skor är att rekommendera. (Idag var det dessutom isigt.)

Missa inte utsikten vid bäverhyddan i Bylsjön, eller caféet i Tyresta By – båda har generösa öppettider (och caféet goda bullar).

The only way is up

“Seat of honour.”
I can sit here for a while. For sure.
The hike in short.
Rönningsstugan mountain hut.
Heading down.
Windy.
Kölberget (Kölberget mountain 😁) from below.

Så hände det sig att jag äntligen svängde in på den där vägen jag har varit nyfiken på under de senaste 10 åren. Naturreservat står det på skylten. Jag har kört förbi den många gånger, men har aldrig “haft tid”.

Och det hade jag inte idag heller. Jag var ju tvungen att skynda mig hem för att fixa. Asså, det är ju jobb imorgon. Man måste duscha, plocka ur diskmaskinen, vattna blommor, duscha och ja… fixa lite, för det är ju jobb imorgon. Måndag.

Quiet forest creeks

Sunday walk in Tyresta National Park.

Möten alltså. Tidig, tidig söndagsmorgon möter jag en kvinna, klädd i pippigul regnjacka och tung ryggsäck, mitt ute i Tyresta storskog. Ensam. Jag menar, det var riktigt tidigt och långt bort från hus och vägar. “Vilken skummis” tänkte jag.

Först.

Sedan tänkte jag om, och vi sa hej och började prata. Hon hade sovit över uppe på en gammal fort-ruin lite längre fram i skogen. I regn och blåst, strax intill en gammal offerplats.

Inget konstigt med det inte. Det var ju trots allt Halloween.

Jag berättade att jag var ute och fotograferade träd. Crazy. Vi önskade varandra en trevlig dag och fortsatte sedan våra vandringar åt var sitt håll.