Även årets höststormar har skördat många träd längs min vandringsled. Kanske är det barkborren som gör att granarna faller så lätt? Vad vet jag.
Höst i skogen är fantastiskt. Ju dimmigare och gråare desto bättre (enligt mig alltså).
De dämpade ljuden, vattendroppar som knäpper mot jackan och doft av skog. Hackspettens trummade hörs inte långt – det är noll resonans i de vattendränkta torrakorna.
Ja, jag hinner bara hem så längtar jag ut igen.
Ett av årets roligaste fotominnen är när jag sent en sommarkväll, precis innan solen skulle försvinna ned bakom trädtopparna, passerade en kohage på väg upp till sommarstugan. Ljuset var helt fantastiskt, så jag blev bara tvungen att vända om för att njuta av stunden.
Jag parkerade bilen och gick fram till hagen. Satte mig på huk.
Ett gäng kvigor befann sig mitt i hagen och de blev helt till sig när de upptäckte att någon kom och hälsade på. De skumpade fram till mig, så där härligt som bara kor kan skumpa.
Några meter innan staketet hejda de sig – och sedan stod de bara där och hängde med mig. Nyfikna. Lugna. Vädrande.
Den vita kvigan var modigast så hon skickades fram för att undersöka mig noggrannare.
Jag fick godkänt. 🐄
Länk till ko-film på Instagram:
https://www.instagram.com/reel/Cxira58Iykz/?igshid=NjIwNzIyMDk2Mg==
This old tree is listening to something. I wonder what.
Årets sista dag spenderades i Tyresta Nationalpark, denna gång Entré Tyresta By. Skapligt lätt vandring efter Bylsjöslingan som bitvis har ojämnt underlag med rötter och stenar, så bra skor är att rekommendera. (Idag var det dessutom isigt.)
Missa inte utsikten vid bäverhyddan i Bylsjön, eller caféet i Tyresta By – båda har generösa öppettider (och caféet goda bullar).
https://www.instagram.com/reel/CU1pfYfIP1e/?utm_medium=share_sheet
A penny for the viper’s thoughts.
Att fotografera en snigel som kryper över en huggorm kräver:
1. Tålamod
2. Tålamod
3. Gott om tid
3. Benstyrka
4. Fallenhet för stillasittande
Instaology 