At the beaver hut
Nature
Well, I found a quote
When I would re-create myself, I seek the darkest wood, the thickest and most interminable and to the citizen, most dismal, swamp. I enter as a sacred place, a Sanctum sanctorum. There is the strength, the marrow, of Nature.
-H. D. Thoreau
…that kind of suits me. 😁
Thanks mr Thoreau for those words.
Okej, jag behöver inte vandra 3 mil ut i ingemansland för att hitta den där känslan. Det räcker med att sitta på en stubbe, ett par hundra meter bort från närmsta bilväg, i någon random-skog sådär. 🌲
Monochrome Friday
Jag känner mig ofta som en skurk när jag fotograferar andra i smyg. Jag hoppas att hon inte tyckte jag gjorde intrång. (Höll mig på lagomt svenskt avstånd. (Typ 200 meter.))
Reed
Morning walk
Tall & lean & green
Sometimes time stands still
Wild boars ahead
I did not see them, but I saw traces.
Tyresta nationalpark är en mix av små hala stigar med rötter och blocksten (I like) och preppade lättpromenerade grusstigar (I like too). Man väljer själv hur svår vandring man vill ha, alla leder finns beskrivna på parkens hemsida och på plats.
Marshland
Utrustning alltså. Första gången jag vandrade i Tyresta var jag nonchalant vad gäller utrustning och vägval. Jag tänkte “10 km fixar jag lätt, no vattenflaska required!”.
Efter 12 km började jag dock bli trött och förhoppningen om att få se bilen ökade för varje steg jag tog. Men ingen bil fanns att finna. I stället för en rundslinga på 10 km hade jag hoppat på en led som bara tog mig längre och längre bort. Fint, men väldigt ogenomtänkt.
Jag hade noll vätska, ingen mat och idiotiska kläder för regn och halt underlag. “No vattenflaska required?”
Yeah, right.
Tur att det fanns övermogna, vattninga blåbär att plocka för vätskebristen blev jobbig. Om bären inte hade funnits hade jag blivit tvungen att stoppa första bästa Haglöfsvandrare för att be om hjälp – och den förnedringen hade varit total. Jag är ju typ född i ett tält på O-Ringens campingplats! Jag kom ut med en karta i handen och ett trangiakök under armen. Det är sant!
Men jag fattar varför just jag inte blev en orienterare i min familj. Någon måste vara materialare också.
Men det stämmer ju inte heller…
Windfall
När man springer på liknande vindfällen ute i skogen inser man sin litenhet här på jorden. Jag kan tänka mig att höjden på vältan var 4-5 meter.
Kanske är det här en av anledningarna till att jag älskar naturen så mycket – jag blir påmind om att man är en liten plutt, som är här på jorden för ett hyfsat kort besök. Det finns andra som har varit här mycket längre och som dessutom kommer att finnas kvar, långt efter det att man själv är borta. Respekt.
