Men jag var inte ensam.

Friends Arena var sprängfylld av kärlek, power och tunga beats. Basen kändes i hela kroppen och Beyoncé var grym. Nej, hon var grymmare än grym. Suggestiva videoklipp, synkroniserat rumpskak och frenetiskt hårsvängande. På detta lägger vi Beyoncés röst… och himlen öppnade sig. Jeeezus. Den kvinnan kan leverera.

 Dessutom var mellanakten helt i min smak – Purple Rain. Bara rakt av sådär. 

Ingen cover, inga dansare,  inget wailande.

Jahapp,  då var det dags igen, jag fällde kvällens första (och enda)  tår. Tack Beyoncé och Prince och Aretha Franklin och Ray Charles och Robyn och Burt Bacharach och AC/DC och Tiesto och Cecilia Bartoli och Michael Jackson och den lokala barnkören för den ultimata energikicken. Jag antar att musik är som en slags religion för mig. Ni vet som inledningen på Let’s go Crazy? “Dearly beloved,  we have gathered here tonight to get through this thing called life…”? Livet blir enklare att hantera. 

Aaa-men.