Helgens tankevurpa måste nog i alla fall ha varit “jag tar en promenad i skogen, då slipper jag blåsten”. 

Bad choice.

Det blåste så hårt i byarna att träden i princip föll framför ögonen på mig – och jag som anser mig vara en hyfsat erfaren skogsmulle. Ha, så fel man kan ha.

Jag upptäckte också ett nytt ljud ute i naturen: mycket dova snärtar från marken. Det lät ungefär som isar som sjunger om vintern. Länge stod jag där ute i skogen och funderade över vad det kunde vara. Ni vet, jag var så där himla mindful och “ett med naturen” man kan vara ibland; jag njöt av det spektakulära skådespelet av trädkronor som vajade i vinden, stammar som lutade och gneds mot varandra och de spännande ljuden… och då kom jag på vad det var som lät.  Det var antagligen trädrötter som gav vika för stormbyarna.

Helt plötsligt kom jag på att jag inte ville vara mindful längre utan att det var dags att åka hem för att se på TV.