Quiet forest creeks

Sunday walk in Tyresta National Park.

Möten alltså. Tidig, tidig söndagsmorgon möter jag en kvinna, klädd i pippigul regnjacka och tung ryggsäck, mitt ute i Tyresta storskog. Ensam. Jag menar, det var riktigt tidigt och långt bort från hus och vägar. “Vilken skummis” tänkte jag.

Först.

Sedan tänkte jag om, och vi sa hej och började prata. Hon hade sovit över uppe på en gammal fort-ruin lite längre fram i skogen. I regn och blåst, strax intill en gammal offerplats.

Inget konstigt med det inte. Det var ju trots allt Halloween.

Jag berättade att jag var ute och fotograferade träd. Crazy. Vi önskade varandra en trevlig dag och fortsatte sedan våra vandringar åt var sitt håll.

Well, I found a quote

When I would re-create myself, I seek the darkest wood, the thickest and most interminable and to the citizen, most dismal, swamp. I enter as a sacred place, a Sanctum sanctorum. There is the strength, the marrow, of Nature.

-H. D. Thoreau

…that kind of suits me. 😁

Thanks mr Thoreau for those words.

Okej, jag behöver inte vandra 3 mil ut i ingemansland för att hitta den där känslan. Det räcker med att sitta på en stubbe, ett par hundra meter bort från närmsta bilväg, i någon random-skog sådär. 🌲

Snow!

I’m happy as I child when I’m out in the first snow!

Tall i motljus, inte långt ifrån skogsbrandsområget i Tyresta.

Jag tycker det är svårare att fotografera i solsken, gråvädret passar mig bättre. Men vad gör väl det – det är ju snö ute! Jag blir alltid lika löjligt glad när snön kommer, jag vet inte vad det beror på. Knarret under skorna kanske?